Paronellaparken - En dröm sorn brev sann.

José Paronella kom till Australien, från Katalonien i Spanien, 1913. Uner sina första 13 år här, arbetade han först med att skörda sockerrör och senare köpte han sockerplantager, förbättrade dessa och sedan sålde dem. 1924 återvände han till Spanien och gifte sej med Margarita året därpå. Färden tillbaka till Australien fick bli deras smekmånad. De drygt fem hektar regnskog som parken utgjordes av vid denna tidpunkt, såg José första gången 1912 och han köpte marken 1929. Han och Margarita började skapa parken tillsammans.

Det vi ser idag är parets halvfärdiga dröm; från slottets torn och balkonger till vattenkraftverket vid fallet. Man kan inte annat än beundra dem. Det första som byggdes var den stora trappan och den byggdes för att man skulle kunna få upp sand till betong, från än, Först byggdes bostadshuset och sedan själva slottet. Bostadshuset byggdes av sten, men allt annat av betong armerat med gamla järnvägsspår. Betongen putsades sedan med lera och cement som ströks på för hand. Handavtrycken påminner om detta mödosamma arbete.

Efter ett otroligt arbete, kunde parken 1935 öppnas för allmännheten. I teatern visades film varje lördagkväll men stolarna kunde också tas bort och lokalen användas till dans och fester av olika slag. En stor boll som utgjordes av 1270 små speglar, hängde från taket. Blått och rött ljus lystes på denna som sedan reflekterades ljuset runt i rummet medan bollen långsamt snurrade. Från och med sextiotalet används lokalen enbart för speciella ceremonier och den är fortfarande populär för bröllop för lokalbefolkningen.

Ovanför serveringen fanns ett filmvisningsrum och ovanför detta ett museum. Där fanns myntsamlingar, pistoler, dockor, nordqueensländskt trä och en del andra attiraljer av intresse, Mat serverades längst ner och "teträdgårdenÓ med "swimming poolÓ var mycket populära. Längs gångar och avenyer fanns krukväxter. Krukorna finns fortfarande kvar överalit i parken. Vidare fanns de två tennisbanor och lekpark ("The MeadowÓ) nära ån.

José planterade omkring 7000 träd, bl a lönn, olika slags barrträd, "silky oakÓ, "satinashÓ valnöt och "quandongÓ. Dessutom planterade han de magnifika kaurierna längs "Kauri AvenueÓ. Han grävde också ut en tunnel genom en liten kulle. Vid öppningarna finns små fina balkonger av sten. Tunneln för till Teresafallet som fick sitt namn av Josés dotter. Längs Teresabäckens sidor la han stenar och det finns flera broar som går över bäcken. Kaskader av sten byggdes i bäcken så att vattnet skulle höras porla överallt. Vattenkrafverket (1933) var det första i nordqueensland och försedde hela parken med kraft.

Så kom förödelsen 1946. Längre upp längs Mena Creek, hade man kalhuggit ett område och stockar och ris fördes ut i ån. När det första regnet kom de året, drev hela bråten nedför ån och fastnade vid en järnvägsbro några hundra meter ovanför Paronellaparken. Vattnet pressade på och till sist bröts bron och alltihop störtade ner mot parken. Serveringen förstördes liksom kraftverket, teatern och trädgårdarna.Familjen gav dock inte upp utan började bygga igen. Serveringen flyttades högre upp och själva huset retaurerades men bara struckturelt. Dessutom byggde José en fontän, reparerade slottet och planterade nya trädgårdar och Paronellaparken hade pånyttfötts.

Så dog José av cancer 1948. Margarita och barnen, Teresa och Joe fick ta över. Teresa gifte sej så småningom och flyttade till Brisbane med sin make. Joe gifte sej med Val 1952 och de fick två söner, Joe (José) och Kerry. At hålla igång parken var ett stort åtagande och extra arbete åsamkades av de stora översvämningarna 1967, - 72 och -74. 1967 dog Margarita och -72 Joe. Bara Val och pojkarna biev kvar att föra traditionen vidare och hålla drömmen levande.

Paronellaparken såldes 1977 och en eldsvåda förstörde det mesta som var kvar 1979. Därefter stängdes parken för allmännheten och en rad uppsyningsmän har försökt uppliva den. Cyklonen Winnifred 1986 och den stora översämningen 1994 fortsätter att påminna oss att naturkrafterna är ändå starkast.

Drömmen är dock inte död. Muséet finns kvar i viss mån och med hjälp av familjen Paronellas minner och fotografier har drömmen kunnat föras vidare efter José och Margarita. De nedre planteringarna och speciellt träden påminner oss alltjämt om vad detta enastående par försökte etablera.

Mark och Judy Evans, de nuvarande ägarna, tackar för att Du kom och hoppas Du besöker parken om igen.

översäffning till svenska av Christer Lindée, Innisfail